Den där förbaskat fina paljettjackan

Jag har en paljettjacka. En silver/grå/svart paljettjacka. En förbaskat fin jacka är det. Och denna förbaskat fina jacka glömde jag att packa ner när vi åkte till London. Något som kom att bli mitt största misstag någonsin. Sedan den där dagen har jag grämt mig att den inte fick komma med till London. Vi hade ju kunnat ha så mycket roligt. Paljettjackan och jag. De ångestfyllda och de otroligt-dumma-misstags-känslorna började i samma sekund som musikalen Thriller började. In kom "Michael Jackson & Michaela Jackson" och gissa vad de hade på sig. JO! Paljettjackor! Till en början kändes det ändå ok trots den korta insikten av att "Nu hade jackan passat perfekt"

Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om jag skulle försöka vara positiv och se det som att jag snart, väldigt snart, skulle få träffa jackan igen och då kunna ha den så ofta jag vill. Eller om jag skulle se det som katastrof och att både musikalen och Londonresan var förstörda. Jag körde en överläggning med mig själv. Och resultatet av den blev att hur jag än vred och vände på det så var jag enormt korkad som hade glömt jackan. Det är ju sådana här tillfällen den är gjord för att användas. Extra mycket!! SKANDAL! Jag torkade bort en tår som rullade längs kinden. Det var ju inte så att jag satt och storgrät utan tåren kom mest på insidan. Jag mindes hur jackan hade varit en självklarhet att packa med till Las Vegas som jag hade besökt ganska exakt ett år tidigare. Jag kommer ihåg hur jackan och jag spelade på kasino och dansade runt i våra höga klackar. Skall man ha paljettjacka så skall det vara Glamour. Minst mycket glamour och minst 13 cm klackar. Man kan ju inte vara nerdressad i en sådan fin jacka.

Jag kom på mig själv med att ha svävat i väg i tankarna. Det var någonstans mellan Dirty Diana och Beat it som jag tvingade tillbaka mig själv till verkligheten. Jag minns att jag tänkte ”Vad fan skall jag göra nu??!”  Det var då jag fattade det viktiga beslutet att jag då inte tänkte låta hela denna fantastiska show gå till spillo medan jag sitter här och tänker på saker som jag ändå inte kan göra något åt.  Jag tänker låtsas som min älskade jacka sitter på och jag tanker låtsas att mina snygga klackar klär mina fötter. Jag tittade ner. Converse! Vad fan ANNA!! Converse.. inte så mycket till glamour. Det var nu min andra meltdown för kvällen började. Återigen fick jag påminna mig om att jag inte skulle förstöra hela kvällen. En snabb överläggning. Jag slöt båda ögonen tog ett djupt andetag och andades ut.

När jag öppnade ögonen kände jag mig som en helt ny människa. Jag kände mig som Michael Jackson. Jag var Michael Jackson. Jag ställde mig upp. På tå förstås. Och jag började röra höfterna. Nu svängde det. Jag, Anna Karlsson, stod upp och dansade som aldrig förr i tron om att jag var Michael Jackson. Den ena hiten kom efter den andra. Sedan var det dags för Billie Jean & Thriller. Nu skrek jag. Och höften rörde sig allt snabbare. runt runt runt. När vi kom ut efter musikalen var jag helt svettig men vad gjorde väl det. Jag Anna Karls.. Michael Jackson har ju precis framfört ett nummer i världsklass med både dans och sång. Så jag drog väskan över axeln och moonwalkade hela vägen hem. Nynnandes på Billie Jean.

När vi väl kom hem efter resan så hängde den där på en galge. Mitt bästa köp. Min älskade jacka. Nu skall jag, dansa som värsta Michael Jackson, varje dag. Bara för att jag kan.